Helgen. 30 november 2008

Helgen har varit fullspäckad, men jag gillar det. Det är inte dåligt att få spela fotboll i princip hela helgen, det enda negativa är träningsvärken. Som jag känner av nu. AJ. Jag kunde knappt sitta idag på grund av att jag hade så jävla ont i rumpan. Tror fan att den börjar bli lite benig. Inte bra. Håller på att transformeras till en skinny white girl.

Det roliga är att vi bara spelar bättre och bättre hela tiden och vissa stunder är vi ju fan riktigt bra. Nästa gång ska vi fan gå vidare till final istället för att slås ut i semin. Och vinna. (Fast jag tror att vi har en liten bit kvar dit.)

Veckans PostSecret v. 48

”I love my wife but I don’t respect her,
because she’s not very smart.”

Fikison gillar…

Stockhomes magneter.

”Men aren’t attracted to me by my mind.
They are attracted by what I don’t mind.”

Fina citat. 25 november 2008

Nunca vayas a dormir sin tener con que soñar:
Never go to bed without something to dream of.

Never let go of someone you can’t go a day without thinking about.

Be who you are and say what you feel because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind.

Allt blir bra till slut och blir det inte bra så är det inte slut än.

Pappa brukade säga att när man blir kär för första gången förändrar det ens liv föralltid. Minnet av den upplevelsen bleknar aldrig bort, även om man försöker glömma.

En dag ska vi dö, resten av dagarna ska vi leva.

Yesterday is history, tomorrow is mystery, today is a gift. That’s why they call it present.

It’s amazing how someone walks into your life and suddenly you can’t remember how you lived without them.

De bästa och vackraste ting i världen kan inte ses eller röras, utan måste kännas, med ditt hjärta.

Veckans PostSecret v. 47 23 november 2008

”I wish my parents would reach out to me.
I wish I had reached back.”

Kinesiskt ordspråk. 22 november 2008

Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän;
att läsa om den är som att återse en gammal bekant.

Mitt nya kall.

Jag föredrar böcker framför film. Dock älskar jag film. Det senaste året har jag knappt läst några böcker alls, och har heller inte sett så många filmer (nolifer) men jag har definitivt sett fler filmer än läst böcker. Film är så skönt på något sätt. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig tas sig in i någon annans värld av en berättelse. En historia. Tyvärr har min avsaknad av böcker gjort att jag känner mig dum av alla filmer jag har sett. Så dum att jag nu känner att om en film som släpps är baserad på en bok, så läser jag hellre boken. Twilight till exempel. Böckerna måste ju vara bra om de har gjorts om till film, så jag har bestämt mig för att läsa dem. Först ska jag dock läsa om Änglar och Demoner av Dan Brown. Av någon anledning har jag funnit så många intressanta böcker som jag vill läsa – och läsa om – den senaste tiden, men jag har ingen möjlighet till det just nu eftersom jag redan håller på att läsa två böcker. En som jag köpte på Gekås efter att ha sett filmen på ryska och förstått nada, och en annan vi måste läsa på engelskan. Jag minns fan när jag brukade läsa jämt. Verkligen, jämt. Jag tror att jag är tvungen att ändra mitt liv framöver… Datorn tar alldeles för mycket tid. Förut brukade jag läsa innan jag la mig, nu sitter jag framför datorn innan jag lägger mig. Någonting måste förändras. Min attityd, mina prioriteringar… Någonting.

En bok (som egentligen är en film, men som jag nu såg är baserad på en bok, woho!) jag vill tipsa om är The Wave. Den verkar vara sjukt intressant, och baserad på trailern, sjukt läskig. Läskig på det sättet att man inte riktigt kan ta till sig att något sådant har hänt på riktigt. Människan är läskigt lätt att forma…

På gränsen till sociopat. 20 november 2008

Jag har spelat med tjejerna i mitt lag i snart ett år, och det är först nu som jag vågar släppa fram min personlighet och ta för mig. Samma sak gällde när jag började gymnasiet. Jag har otroligt svårt att visa mitt riktiga jag för nya människor. Visst kan jag vara social, visst kan jag vara glad och trevlig – men jag lyssnar alltid hellre än pratar själv. Jag berättar ingenting om mig själv och jag frågar knappt heller. Jag är för feg. Jag kanske till och med är totalt ointresserad av andra människor. Medan andra lär känna varandra och hit it off har jag mest hållt mig till ett fåtal stycken. Inte så att jag inte pratar med någon annan utanför min ”klick”, men jag umgås inte med några andra förutom dem. Hmm… Det är både bu och bä.

Fikison gillar… 19 november 2008

Bullet through objects.

Postcolonianism. 18 november 2008

Vi diskuterade postcolonianism på engelskan idag. Minst sagt knivigt. För visst är det sant det min lärare säger om att vi européer tycker att vårt sätt att leva är mycket bättre och att vi försöker påtvinga vår kultur och våra seder på länder i till exempel Mellanöstern och Afrika, samtidigt som vi accepterar de länder som försöker efterlika vår kultur (som ex Sydafrika) medan vi fördömer länder som Iran. Se på conquisadorerna och deras ”våldtäkt” på indianernas kulturer, språk och samhällen när de kom till Syd- och Nordamerika. Visst kan vi säga att det (åtminstone till en viss grad) var hemskt, och barbariskt, och småsynt att inte acceptera andras olikheter men… Ser inte vi på muslimska samhällen idag på samma sätt som de såg på Inkariket för 500 år sedan? Försöker inte vi omvandla deras seder, deras sätt att se på till exempel kvinnor och deras samhällen så att de ska efterlikna våra? Och för att vara ärlig: jag vet inte om jag tycker att det är så dåligt. En del av mig menar att jag inte kan tycka att det spanjorerna gjorde var dåligt om jag tycker att det vi västerlänningar gör idag är bra, men samtidigt så tycker jag att det är hemskt att man ser på kvinnor som omyndiga tills de blivit änklingar eller att kvinnor måste skylla sig för att inte fresta män. Precis som många andra. Så vari ligger egentligen det som är bäst för människor? Kan vi döma varandra, eller kanske snarare – borde vi försöka påverka varandra?

Skärp er.

Finns det något mer töntigt än tjejer som tror att de är bättre än andra tjejer bara för att de inte ”orrar” sig?

Fikison gillar…

Delta Burke.

I helt fel sällskap.

Philip: Hon var en nörd som bara läste Harry Potter hela tiden, och…
Jag: Vad är det för fel med det?!
Philip: Ja, men hon var en sån där tönt som bara läste böcker hela tiden, och…
Zeke: Vad är det för fel med det?!

Ond cirkel. 17 november 2008

Varför är svampinfektion en bieffekt av Pevaryl?

Party Party. 16 november 2008

Efter en underbar libanesisk middag på restaurangen Sahara med en massa flickor hamnade vi (eller somliga av oss…) på 20-års kalas på Lindingö med en massa dansglada iranier. Allt var frid och fröjd (och tårtan var sjukt god!) ända tills folk började upptäcka att deras saker saknades. Pengar, busskort, smink. Inte ens födelsedagsbarnet själv blev skonad. Det hela slutade med två slagsmål och efterfest på ett hotell (åter igen, för somliga).

Händelserik kväll igår, minst sagt.

Veckans PostSecret v. 46

 

”My boyfriend has helped discover parts of me
I could never have found on my own.”

Rulebreaker. 14 november 2008

Jag har redan brutit mitt musiklöfte, och jag gav löftet i morse. Det är betydligt svårare att hålla sig undan musik än vad man tror. Löftet gick ut på att inte lyssna på någon musik på datorn eller på mp3:n och jag måste åtminstone ge mig själv lite cred eftersom jag pallade hela vägen till skolan och hela dagen, men nu när jag tittade på Singing bee och hörde Survivors ”Eye of the tiger” blev det för mycket. Det var kört. Nu sitter jag och youtubar musik som finns med på de olika Singstar-skivorna. I just love karaoke. Om det är något jag inte borde äga mig åt av respekt för mina medmänniskor så är det karaoke, men jag har verkligen så kul när jag sjunger så jag bryr mig inte det minsta. Jag kom iallafall in på My Chemical Romances ”The ghost of you” och kom ihåg hur mycket jag brukade älskade den. Den låg först på min mest spelade lista med 50 fler spelningar än nummer två. Jag kunde till och med sitta med tårar i ögonen när jag lyssnade på den ibland för att jag tyckte att den var så otroligt vacker. Det är den förvisso fortfarande… Och videon är näst intill ett mästerverk.

Och jag brukade tycka att Gerard Way hade världens sötaste näsa.

Awkward. 13 november 2008

Angelica: Så, hur länge har du bott i Sverige?
Tjej med galen fofodialekt: Hela mitt liv?!

Jag älskar mitt liv.

Jag har haft en väldigt bra dag idag. Den bästa på väldigt länge.

Älvsjömässan med Angelica, Bei bei och Karima,
träffade Andru och en kompis till honom,
umgicks med Momina och Angelica,
& pratade, verkligen pratade, med Angelica. (Love u.)

Underbart.

OHMYGOD!

Jag bara älskar Facebook. Det är min bästa vän för tillfället, den vän jag älskar mest av alla! Anledning? Den hookar upp mig med alla! Nyss hittade jag en tjej som jag var allra bästa vän med när jag gick i grundskolan och som jag inte har sett ett spår av sedan jag slutade i hennes klass i årskurs 5. Jag hittade också ett par tjejer jag brukade umgås med när vi var yngre. (Minns när jag och min syster var hemma hos dem och ena tjejen fick oss att lova att inte kika in i hennes föräldrars sovrum när hon var där, men det gjorde vi iallafall, och fick se henne dansa balett inför sin webbcam… Hahaha, så jävla bra!)
I love this.

Get this, right.

Imorse när jag står och väntar på bussen vid en utav de två busskurerna som finns i Hallunda centrum, ser jag att bussen jag ska ta står vid andra busskuren.  Alltså inte där jag står och väntar. Utan vid den andra. Jag springer till bussen och väntar på att chauffören ska öppna dörren, men killen tittar inte ens på mig, utan kör iväg… till den andra busskuren, och öppnar dörren. Awkward. Jag får göra the walk of shame tillbaka till bussen, gå förbi chauffören utan att skapa ögonkontakt och sätta mig i mitten av bussen utan att möta någons blick. Förresten, nämnde jag att 9:orna i min gamla skola stod och väntade på bussen med mig? Ingen ville prata med mig, haha. När jag väl kom fram till Älvsjö träffade jag en kompis som tydligen hade stått vid busstationen, för så fort jag hälsar på honom svarade han:

”Fett synd. Du skämde ut dig. Jag såg att du försökte låtsas som ingenting, men tro mig… Alla såg!”

Jag tror inte att jag mötte hans blick under resten av dagen.

Säkerhetsåtgärder. 11 november 2008

Jag misstänker att vår dator sakta men säkert håller på att dö, så för att vara på den säkra sidan kopierar jag över alla mina bilder och uppsatser jag har så att jag kan lägga över dem på min pappas dator. Det går inte att jämföra dessa två datorer när det kommer till kapacitet eller standard. På ena sidan, en två månader gammal labtop. På andra sidan, en tolv år gammal PC. Jag är nog mindre förvånad över att den håller på att krasha, än vad jag är förvånad över att den faktiskt har klarat sig såhär länge.

XOXO.

Somliga i min skola leker tokiga och har startat en blogg i sann Gossip Girl-anda. Dessa anonyma skribenter roar sig med att ventilera sina åsikter om elever på skolan genom att lägga ut bilder på dem (från Facebook) och hacka på dem på tarvlig engelska. Helt sjukt. Det intressanta kommer dock bli när det uppdagas vilka elever det är som driver bloggen. (My money is on ettorna.) Då kommer det bli riktigt intressant att gå till skolan.

09 november 2008

Omständigheter, omständigheter…

Ibland undrar jag över det här med ödet. Jag har alltid varit en stark anhängare av slumpens nyck, men ibland kan jag inte låta bli att förundras över vissa omständigheter. Igår satt jag och gjorde min filosofiläxa, där jag diskuterade huruvida det ens är nödvändigt att diskutera frågor som om vi verkligen existerar eller inte eftersom vi aldrig kommer fram till ett riktigt svar, inte minst för att alla tycker olika och tänker på olika sätt. Jag tycker att det är mycket mer intressant att diskutera frågor som ”vad är kunskap?” eller ”vad är sanning?”, men när man tänker efter så är ju allt av samma skrot och korn. Samma skit.

Samtidigt kan jag inte undgå att tänka på filosofilektionen jag hade i fredags, som gav mig så otroligt mycket även fast vi i klassen inte kom fram till ett svar på någon av frågorna vi fick av läraren. Kanske är det just det som är tanken med dessa frågor? Inte att vi ska finna ett svar, utan att vi börja ska tänka i nya banor.

Tillbaka till detta med ödet. Läxan jag satt och skrev på igår skulle ha varit inlämnad förra fredagen. Hade jag blivit klar med den då, hade jag inte suttit uppe igår natt och funderat över uppgiften, och då hade jag inte kommit fram till denna otroliga slutsats. Kan man kalla det ödet? Eller var det bara en ren och skär slump?

Ren och skär lycka.

Jag sitter just nu på telefon med Melina som bokar en resa till sig själv upp till Stockholm den 1 januari (poor her), sedan en resa till mig och henne ner till Halmstad den 5, och sedan en resa till mig tillbaka till Stockholm den 7. Inte nog med att jag kommer spendera 7 underbara dagar med min långdistans-flickvän, resan kostar bara 50 spänn tur och retur! Jag är så jävla glad just nu att det är sorgligt, sitter typ och fnissar för mig själv. Den som sa att lycka inte kan köpas har uppenbarligen aldrig rest för 50 fucking kronor.

It’s true what they say.

Jag: Det är något fel på mig. Trots att jag har ont i mina muskler och tränade galet igår, kan jag inte låta bli att dansa när jag hör musik 😦
Meli: Det är inte fel, det är love för dans.
Jag: Love sho hurts.

Veckans PostSecret v. 45

Varje söndag går jag in på PostSecret, och varje söndag finner jag en hemlighet som rör mig extra mycket. Därför tänker jag dela med mig av dessa hemligheter, varje söndag.

”I can’t wait until I’m old & wrinkly with laugh lines…
then everyone will know how happy you’ve made me.”

Time of death: 18:00 hrs. 08 november 2008

Jag är så trött just nu att det är sjukt. Armar, ben, rygg… Slutkörda. Jag är så himla dum som inte ”har tid” att sitta still efter två timmars fotbollsträning att jag satte igång med att dansa så fort jag kom hem. Usch.. Ångrar det nu. Jag kommer att sluta upp som ett freaking skelett. Inte fint. Inte fint alls.

Innan träningen hade vi avslutning där jag fick pris för Bästa Framsteg i laget. Hihi. Nu sitter jag med en litet pris (som ska in i vitrinskåpet i vardagsrummet), en ny fotboll och en ny träningsväska. (De två sistnämnda fick resten i laget i och för sig också.) Jag ska ta och lägga mig nu… Sen blir det filosofiläxa för hela slanten!

xxx

På tal om grannar. 05 november 2008

Jag älskar att gå förbi min mammas granne och titta in genom hennes fönster. Jag tänker alltid på vad grannen över mig berättade att hans mamma hade sagt att hon tycker synd om henne. När han undrade varför, utbrast hon bara, ”men titta på henne! Titta på hennes kök! Det är så synd…” Reaktionen är så klockren. Hennes lägenhet kan inte beskrivas, man måste se den med egna ögon. När man gör det kommer ett ljus gå upp för en. Ni hade förstått.

Grannen.

Jag är rädd för min pappas granne. Han vill aldrig prata med min pappa, men ställer alltid en massa frågor om honom när han träffar mig ute i trapphuset. Han verkar ha väldiga problem med afrikaner (”jag har lämnat Afrika bakom mig”) och var bundis med mannen som bodde i min pappas lägenhet innan honom, så jag vet inte… Han kanske känner lite grudge mot honom eftersom han fick flytta iväg ganska fort. Hursomhelst. Han är inte OK. Jag stänger alltid av min musik när jag står själv i trapphuset och ingen är hemma hos min pappa. Jag litar inte på honom. Han skrämmer mig.

Att gå eller att inte gå.

Fotbollsträning imorgon, och jag vet som vanligt inte om jag ska gå. Jag borde gå därför att:

1. Jag har inte tränat på evigheter
2. Det är sista utomhusträningen
3. Jag har ätit som om jag suttit i en bunker tillsammans med Freedy, och det handlar om att äta så mycket man kan, eller att inte äta alls.

Jag borde inte gå för att:

1. Det är utomhus.

Den som lever får se.

jahapp…

Nu är jag här igen. Bloggandet för mig är som mitt användade av läppsyl – jag kan inte bli kvitt det, hur mycket jag än försöker. Just nu försöker jag bli kvitt mitt läppsylberoende, och som med alla beroenden måste det ju ersättas med något annat. En blogg.

Nu kör jag.